Hey friends...
First of all, this post will be in Swedish. I'm so lazy today.
(See, I'm already getting comfortable at home)
Jag tänkte skriva av mig lite av mina känslor i dag.
Enbart för att detta jag kommer till att skriva i dag faktiskt aldrig kommer ut annars.
Vissa har stöttat mig och varit där,
men jag kommer nog aldrig till att förstå vad som hände.
Den dagen vi pratar samma språk och det inte blir missförstånd,
den dagen, den sorgen.
Tills dess så lever jag vidare på det fina som en gång fanns.
Men jag kommer inte till att dölja mina känslor längre.
För jag HAR känslor, jag är människa, precis som du!
Jag har ignorerat dom länge, då jag verkligen försöker gå vidare.
För vidare går jag, varje dag.
Men varje gång han försvinner ut ur mitt liv så dyker han ändå upp på någon vänster.
Jag har alltid varit den starka, som går vidare utan problem.
De senaste veckorna har jag varit full proppad av hormoner
som har ställt till det för mig.
Och under mina hormoniga veckor så önskade jag bara att han var här.
Och när allting var över så grät jag.
Jag grät för att det skulle varit vi.
Det var ju vi som skulle gå igenom detta. Tillsammans.
På det sättet det ska gås igenom.
Inte på det här viset.
Vi har en kontakt som är alltid kommer till att finnas där.
En mental kontakt.
Vi kan ignorera det, vi kan förtränga det, men den finns.
Jag kan hata honom för allting han har gjort,
men jag hade även kunnat förlåta allting då jag faktiskt älskar honom.
Och det kommer jag nog alltid till att göra på någon konstig vänster.
Jag kommer givetvis aldrig att erkänna detta även om jag precis har gjort det.
Ända sedan februari/mars så har jag fått bra erfarenhet utav
både det ena och det andra av det motsatta könet.
Och det här med att lita på en latino är RED FLAG direkt.
Men...
Det var inte meningen att vi skulle träffas.
Det var inte meningen att jag skulle gå till baren den där kvällen.
Det var inte meningen att vi skulle ha så bra sex.
Det var inte meningen att vi skulle få känslor.
Det var inte meningen att du skulle se min själ och jag se din.
Det var inte meningen att allt skulle vara så jävla perfekt mellan oss.
Det var inte meningen att vi skulle synkroniseras och bli ett.
Det var inte meningen att vi skulle älska varandra.
Det var inte meningen att vi skulle bli så rädda för det vi kände.
Det var inte meningen att det skulle vara så intensivt.
Det var inte meningen att du skulle förstöra det när det var som bäst.
Det var inte meningen att våra känslor skulle förändras.
Det var inte meningen...
Eller, var allting meningen?
Ibland är själsfränder inte menade till att vara tillsammans,
eller så var det bara inte vår tid. ÄN.
Jag tror inte på att vi är klara med varandra.
Men det gör det lite lättare att inte ha honom i samma land
och att vi inte talar samma språk.
Men det här med känslor, när det enda du har är dina känslor att kommunicera med,
det gör någonting med dig som får dig att öppna upp dig.
Han kunde läsa mina tankar, och jag hans.
Och jag har sagt det förut och jag säger det igen.
KÄRLEK TALAR INGET SPRÅK.
Våra hjärtan talade, dom brann, allt var hett.
Men....så fort vi började prata och koppla in hjärnan,
det var då allting gick rent åt skogen.
Eller så var det bara alla fina spanska ord som viskades i mitt öra,
Sättet han tog på mig, eller när han tittade djupt in i mina blå ögon,
När han avgudade mig och inte kunde sluta ta på mig.
Vi smälte, tiden stannade och det var en känsla som inte går att beskriva.
Det var mer än kärlek.
Och nu går jag här hemma i Sverige,
och det enda jag tittar efter är någon som honom.
Som om det skulle gå att kompensera.
Men detta är sanningen.
Det har gått 5 månader och det är ingen som kan kompensera honom.
Jag kan gå vidare, ha meningslös sex med andra, dejta eller vad du vill kalla det,
men att hitta något liknande som vi hade, måste fan vara helt fenomenalt mind blowing.
Den dagen, den sorgen.
Until then, ska jag gå och bli nunna tror jag....
Ehm, eller inte...
"It's weird how a complete stranger can have such a strong impact on your life
and then disapair out of the blue and you might never see the person again".
