ૐ It's just me ☼ Lee Lee ૐ ☮ ♥

Idag är det söndag.
En varm och solig söndag.
Våren nalkas men jag känner mig bara trött och frusen.
Jag har inte varit mig själv den senaste månaden.
Det är någonting som inte stämmer.

Jag känner mig bara allmänt tom.
Mina tankar snurrar.
Resultatet på alla frågor och tankar får jag imorgon.
Det är mest det jag väntar på.
Jag går väl in med en inställning på det värsta,
och skulle det vara tvärtemot så lättar trycket enormt.
Jag kan ju säga att jag inte känner mig direkt glad.
Det gör ont i mig redan och jag har en klump i halsen av gråt.

Detta är givetvis ingenting jag visar offentligt.
Inte ens för mina vänner och inte ens för min fina.

Ja, jag har en fin vid min sida.
En fin man.
Jag gör det offentligt. Idag. Nu.

Jag har en man. En pojkvän.
Men jag kan inte kalla honom pojke så jag gillar man bättre!
För han är mer man än någon jag träffat innan.
(Kanske kan ha och göra med åldern också?)



MIN!

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över detta.
Lee har en pojkvän.
Det skrämmer mig lite faktiskt. Men jag är lycklig.
Men jag måste väl säga att jag efter vi snackade om det blev lite rädd.
Rädsla över att det ska bli som mina andra förhållanden.

Men jag är lyckligt lottad över att ha någon som honom.
Han lyser upp min vardag när den är mörk.
Han är verkligen en guld klimp!
Och han får mig till att må bra.
Han uppskattar mig för den jag är.
Det är lite svårt att förstå ibland,
då många av mina senaste aldrig varit nöjd med mig.
Och jag har försökt för mycket.
Detta är annorlunda och så lätt.
Och det är väl så det ska vara kan jag tycka.
Han är den finaste jag haft på... ja... länge... väldigt länge.

Sen att mina vänner gillar honom är bara en stort plus i kanten.
För vänner ja, dom e viktiga dom!
Även om jag för tillfälligt har lite svårt med att se vem som verkligen är mina vänner.
Men det visar sig väl med tiden.
Ingenting kommer som en newsflash direkt.
Att man blir sviken av den ene och huggen i ryggen av den andre, that's life.
Inget som förvånar mig, och faktiskt inget som rör mig ryggen längre.
Tragiskt att säga "JAG ÄR VAN".

Men det är dom som förlorar min vänskap. Inte jag.
Jag har bara extremt medlidande till dom jag ser inte mår bra.
Dom sårar bara sig själv. Inte mig!
Nu tar jag vara på dom som verkligen är där och dom som behöver mig!

Nu har jag precis skrivit ett brev till en kär vän.
Sen får vi se hur allt blir efter detta.

TJO FLÖJT!