The soul connection
Det är inte många gånger i livet som man träffar någon som berör själen.
Det är inte varje dag som man har en connection som inte går att beskriva.
Själarna förs samman och energin är kraftfull och laddad med elektricitet.
Hela rummet blir varmt.
Dom limmas fast som magneter till varandra och det är då som två blir en.
Tiden stannar, och det som finns runt om är inte relevant längre.
Det är bara själarna som spelar någon roll.
När du väl har provat det en gång och fått uppleva det, så vill du inte tillbaka.
Till verkligheten. Verkligheten finns inte.
Man vill återuppleva de moments over and over and over again.
Jag kallar det att älska.
Jag kallar det passion.
Om jag får använda mina egna ord så är det en energi som är högre än vår egen.
Det går inte att beskriva.
Som om att man (själen) kan vara kapabel till att lämna sin kropp.
Jag saknar att få uppleva det med någon.
Då allt annat runt omkring inte spelar någon roll.
Då du bara är i nuet. Jag har nästan glömt hur det kändes.
Här. Nu.
Men jag har bara mig själv att skylla då jag oroat mig för mkt sista tiden.
Nu kan jag fokusera igen, och gå vidare.
Men....det behöver faktiskt inte bara vara sexuellt.
Det kan vara en vänskap också.
Men du har en connection. And that's all that matters.
Vänskapen är en helt annan laddning av energi.
Men finns den där, så finns connectionen och laddningen.
De vänner jag har idag, har jag många av dom en connection med.
Eller har haft åtminstone. Många av dom går inte att beskriva.
Det har hänt att jag känt så med vissa främmande människor,
men då har det oftast slutat med att vi blivit vänner eller diskuterat och haft
väldigt givande samtal om våra liv i timtal.
Obeskrivlig känsla. Men fantastisk.
Men... Hur jag än vrider och vänder på allt i mitt vardagsliv så kan jag inte få ut honom.
Min själ känner sig ensam.
Jag (som är fast i min kropp) skriker inuti att gå vidare.
Men ... någonting inom mig håller fast.
Ja, det låter helt sjukt. Jag vet.
Men jag kan tyvärr inte hitta några ord för hur mina känslor är.
Det är som om att jag inte talar för mig.
Jag talar för min själ.
Min kropp är bara ett verktyg.
Det bästa verktyg som människan någonsin har fått.
Men vad är vi utan en själ egentligen?
Jag känner mig verkligen meningslös utan min saknade pusselbit.
Kommentarer
Trackback
