Jag kommer aldrig till att glömma
Nu är det flera månader sedan vi (jag och Niklas) tog ett gemensamt beslut
om att inte fortsätta ha ett förhållande.
Ju längre tiden går som man är utan varandra, ju mindre tänker man på det.
Men ibland kommer dom dagarna där man bara sitter och tänker och funderar
och blickar tillbaka till en massa minnen man delat.
Detta gör jag även med andra vänner och kärlekar jag haft i mitt liv.
Man måste kunna blicka tillbaka för att kunna se framåt, jämnförelse.
Hur man utvecklas etc.
När dom dagarna kommer så vet jag knappt vad jag ska ta mig till.
Klumpen har funnits i halsen många gånger.
Jag sörjer även om jag inte har mist någon, men känslomässigt har jag förlorat någon.
Där är fortfarande ett tomrum inom mig.
(Det är här "vanliga" svenssons dricker skallen i bitar, men tro mig det har jag också gjort förr)
Men jag vet att han finns där i alla fall.
Och med en människa som ställer / har ställt upp så mycket för mig,
har jag väldigt svårt att släppa taget om, om inte personen sårar mig medvetet.
Och jag vet att inte Niklas skulle göra det mot mig (inte medvetet iaf)
Jag känner mig inte så pepp på att träffa någon över huvudtaget just nu.
Det enda jag behöver är vänner. Nytt umgänge hade gjort mig oerhört glad.
Variation. Vart är alla dom där människorna som man normalt kanske aldrig stöter på?
Slumpen som dom kallar det... Det finns ingen slump, bara så ni vet.
Allt har sin mening.
Tänker du djupt på dessa tankar så kanske det slår dig att det stämmer.
Vissa människor flyger in i din vardag av en ren "slump".
För att hjälpa dig? För att peppa dig? För att kanske dela saker tillsammans?
När jag söker upp någon så är det ofta någon helt random som jag kan känna stor respekt för.
Kan vara yrkesmässigt, kan vara vänskapsmässigt etc etc.
Men om jag nu får ut någonting av denna personen, vad får personen ut utav mig?
För jag är ingen slump, precis som att de inte är en slump till mig.
Alla människor tillför något i ditt liv, för att lära sig.
Olika nivåer och olika tänkande.
Som tex. en äldre man jag träffade i Mexico.
Han var ofta med när vi andra hade fester etc.
Han var Yoga lärare.... det var han som fick upp mitt intresse för Yogan.
Han, denna främmande man - hjälpte mig att förändra mitt liv.
Och jag ställer mig frågan ofta än idag.... Varför hjälpte han just mig?
Jag bad inte direkt om det. Han fanns där. Som en pappa.
Den pappan som verkligen fanns där när jag behövde det, utan att jag behövde be om det.
Jag är oerhört tacksam för vad han gjort för mig, livet ut.
Så tacksam att jag tom. gråter just nu.
Jag vet att jag kan hjälpa andra, med att sprida ett gott budskap.
Ett budskap utav kärlek, hälsa och välmående på olika nivåer.
Jag kommer till att finnas där för dom som vill det,
jag kan inte trycka på en människa med saker som dom aldrig kommer till att få in,
man måste ju vara mottaglig för det själv också.
Men jag kommer fortsätta att utbilda mig och fortsätta sprida det goda budskapet vidare.
Jag är en hjälpande hand för dom som behöver det.
(Och faktiskt, en hjälpande hand är vad jag är när jag masserar ;))
Tillbaka till att förlora någon....
Senast jag "förlorade" någon innan Niklas var Tim.
För den som inte vet vem Tim är vid det här laget så är det en väldigt komplicerad
historia mellan mig och en Amerikansk snubbe som jag träffade under min resa, först i Mexico och sen i Asien.
Yepp, halva jorden runt....
Han satte sina spår i gott och ondt i mig.
Och ska jag vara ärlig så kändes det riktigt jobbigt att bara skriva hans namn precis.
Detta är en person som gick upp i rök efter att vi brytit ner varandra totalt.
Eller i alla fall bröt han ner mig.
Denna människan lever inte längre i min värld. Inget livstecken på år nu.
Det händer att jag tänker på honom, undrar om han lever och hur han har det.
Det kan också göra ont fortfarande med tanke på att han stod mig så nära (som vän).
Jag har ett stort hjärta (större än jag ibland vill att det ska vara)
och jag bryr mig faktiskt om dom som kommit nära in på mitt liv.
Detta gäller ju alla som vet att dom varit nära vänner också.
Idag är det inte lika många riktiga "nära vänner" man har som man hade när man var 16.
Nu är det skönare att sitta hemma och njuta av att vara själv istället för tvärtom.
Folk kan se mig som äldre (inte utseende, utan mognadsmässigt)
och det kanske kan bero på att man började med ALLT ganska så tidigt och
det gör då att man tröttnar ganska så tidigt och går vidare.
Jag känner 50 åringar som är på samma nivå som jag var på när jag var 20.
Yogan & meditationen fick mig till att se livet på ett helt annat sätt.
Jag vaknade upp. Att ta sig ut ur den bubblan var det bästa jag gjort på snart fyllda 27 år.
Ni kanske förstår mig varför jag vill tillbaka till Thailand och göra min Yoga utbildning?
Att kunna föra ett budskap som var så stort för mig, till någon annan vidare - är nog min dröm.
Att förändra någon annans liv till det bättre, fast det är dom själv som uppnår det.
Det kan nog vara därför jag har så stor respekt för många som arbetar i friskvårdsbranchen.
Det började nog när jag träffade Göran på Goodlife.
Göran var min PT. Han gav mig en stor push när jag behövde det som mest.
En man med stort hjärta, mycket energi och är i mina ögon väldigt proffessionell inom vad han gör.
Då var jag HELT ovetande om välmående, träning etc.
Jag hade tom gymfobi.
Sen har det bara gått framåt. Alla härliga Goodlife:are som fanns där.
Alla underbara instruktörer som hjälpt en igenom åren.
Och nu även ett varmt tack till ett kort tid (önskar det var längre) till Dennis som var PT på Tjugonde.
Oj herregud vad jag kan skriva.
Ja, jag hade kunnat fortsätta och skriva i all evighet faktiskt,
jag skriver bara om det som poppar upp i huvudet.
Lika bra att jag lägger ner nu och går och lägger mig.
Yogade idag på nya Sportslife. Kul. Stel var man.
Träningsvärk sen igår också.
Nä, godnatt på er.
Kommentarer
Trackback
