ૐ It's just me ☼ Lee Lee ૐ ☮ ♥

Nu kommer det.
Det jag har väntat på bara.
Ångesten.
Rädslan av att bli den gamla Lee igen.
Jag har lust att kasta min mobil i marken för att slippa vara beroende av den igen.
Jag har lust att råna en bank och fly landet igen.
Till dom, dom som saknar mig, på riktigt.
Det känns som om folk sliter i mig, och jag ska hinna tillfredställa alla samtidigt.
Men samtidigt så är det ingen som sliter i mig.
Det är mest bara jag själv som stressar upp mig för att kunna ge allt jag kan till alla andra,
medans jag inte får ett skit tillbaka. Onödigt.
Jag orkar inte längre. Jag vill bara vara med dom som gör mig glad just nu.
Negativ energi försöker jag solla bort för tillfälligt.
Dessutom så har jag insett både det ena och det andra, vem som verkligen bryr sig om mig.
Som inte är egoister, som verkligen är bra vänner.
Jag ska försöka fortsätta leva i min dröm värld och sen ....ordna upp mitt liv (?)
Jag har börjat så smått, men listan byggs på från dag till dag,
och den blir längre och längre. Det pressar mig som fan!

Jag var hemma hos Marcello ikväll när jag fick ett mail av Adeline på min facebook.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag läste det.
Dom kan fortfarande inte lämna ön trots att dom vill.
Hon och Tim har planerna att åka ner till Mexico City
för att hämta hennes kreditkort som aldrig dyker upp.
För att sedan köpa 3 hästar och ta sig ner till Guatemala och Nicaragua.
Känslan av att inte vara med dom skär djupt in i själen.
Jag vill också vara där, köpa en häst och ta mig ner till Guatemala.
Känna på det livet tillsammans med dom.

Känslan jag fick när jag läste hennes mail hemma hos Marcello var olidlig.
Den går inte att förklara med ord. Mest bara ångest faktor.
Jag var på väg att gå hem ändå,
men jag praktiskt taget slängde på mig sakerna och gick på sekunden.
Sen att jag kände mig som femte hjulet (IGEN) gjorde inte saken bättre heller.
Hade jag bara haft pengar nu så hade jag tagit första flyget som gått ner till Mexico igen.
Jag har verkligen ingenting som jag vill stanna för här hemma. INGET!!!

Dessutom så HATAR jag Sverige!
Alla Svennar borde vara stolta över sitt land.
Pffffft* Stolt? Över vad?
Det är kallt, äckligt, mörkt, här finns inget folk, tråkigt....
Samma gamla vanliga med andra ord!
The list goes on and on and on.
Så... Stolt.... Nä inte riktigt va!?

Pratade med Sutto på msn innan idag.
Underbart att höra i från honom. Så glad jag blev.
Men det enda jag bryr mig om just nu är bara Mr. T & fransyskan :)
Tanken av att jag möjligtvis aldrig får se dom igen DÖDAR MIG!!!

Nej, jag pallar inte detta längre.
Nu är det dags att sova..... PUSS OCH KRAM

Sov gott.