ૐ It's just me ☼ Lee Lee ૐ ☮ ♥

JAG HATAR EX!

Jag hatar mina egna ex, jag hatar andras ex, jag hatar ALLA EX!
Jag är själv ett ex, och det finns säkert folk som hatar mig.
(100 % säker)
Att ha ett ex, som betytt något för en är absolut meningslöst.
Det tar bara plats i ens hjärta, onödig plats.
Jag hatar det. Fast jag hatar nog ANDRAS EX ännu mer än mina egna.
Att ens prata om EX förstör stämningen helt.
Iallafall för mig, det är förbjudet.
Fast pratar denna person först om ett ex, brukar jag vräka på jag med....
Bara för att få personen att veta hur det känns, MAN GÖR INTE DET!



Nu gör jag det.

Ja nu vet jag att tävlingen är slut.
Han har vunnit, jag slängde in handduken för nån vecka sen redan.
Men ändå får jag insmort det i ansiktet, och av ingen respekt alls i kroppen.
Nej, klart man inte ska ljuga men jag förstår ju ändå, dölj inte det.

Sms, sms, sms, exakt som alla mina andra vänner.
Jag förstår ju, jag känner ju honom.
Tävlingen gick väl mer ut på vem som skulle vara först med att hitta någon ny.
Så är det väl alltid, eller?
Ja, han är lycklig nu, med någon annan.

Men ändå ska han försöka trycka ner mig (undermedvetet),
för att må bättre själv, för att visa att han gått vidare.
Ja det var jag som tog det där steget från början.
Men det känns som att jag är loosern i det hela nu. (Igen)
Jag gick väl vidare fortare än jag anat,
men inte hittat någon att hålla mig fast vid.

Det känns som att det är Jag som byggt upp en människa,
från att vara en "nobody" till att ha ett sjävförtroende till max.
Det är inte samma människa alls i mina ögon.
Bara smuts nu.

Det har varit likadant med mina andra ex.
(hatar tom att skriva ordet)
Men när de väl fått skinn på näsan och blivit bra killar, så har jag tröttnat.
Det har då tagit för lång tid för mig att ha tålamod o vänta.
Så går man vidare till nästa.... Jag tror det är mig det är fel på?

Jag förstör allting i min närvaro. Men egentligen är det kanske jag som är förstörd?

"Jag gillar inga macho divor till killar, med världens största självförtroende.
heller inte aaaalldeles för töntiga. Någon som visar intresse för mig.
Gärna lite hemlighetsfulla, mystiska, tystlåtna (inte för mkt tystnad heller)
lite svåra sådär, men ändå en flippig sida...och som givetvis kan prioritera mig"

Ja och han har lyckats bli som en i mängden.
Men jag fick det avslutat en gång för alla nu.
Igår ville jag inte ens träffa honom.
Och han ville nog inte träffa mig heller.
Men ja, vi var typ tvugna. Fick handlat det vi skulle handlat.
Åkte fort därifrån och så var tjaffset igång igen.

Jag kan vara på huuuur bra humör som helst.
Flera veckor. Sen kan det vara att jag ser honom, får sms eller ser en bild på facebook tex.
Så förstörs allt igen. Jag blir arg och förbannad och minst sagt deprimerad.
Vet inte hur jag ska betée mig, men jag antar att det är MIG själv det handlar om.
Denna människan vet allt om mig, mitt inre, som jag aldrig blottar för någon.
Känner mig antagligen bättre än mig själv också.
När en person väl kommit mig så nära och vi skiljs åt,
så kan jag göra allt i min makt för att få personen till att hata mig.
Fråga mig inte varför...

Det går inte att vara vänner. ALDRIG, kommer aldrig att gå. Hur man än försöker.
Och NEJ, jag vill verkligen inte ha tillbaka honom om ni tror det.

Jag ville bara vara den som var först att hitta någon ny så det kunde vara jag som kunde
"rub it in his face instead"

Men nu är han väl nöjd o belåten. Så lämna mig nu ifred så jag kan må bra igen.

FAN VA JAG HATAR GEMENSAMMA VÄNNER. HATAR DE!