e n s a m
En jobbig dag.
Alarmet ringer kl 04.00.
Pustar ut. Gör mig i ordning.
Beger mig till centralen,.
Märker att cykeln står kvar där sen i lördagsnatt. (Ännu mer pust)
Känner mig relativt pigg.
Segheten kommer på tåget på väg in.
Vaknade på helt fel sida.
Och ont i magen.
Grinig o sur, men egentligen bara alldeles ensam o ledsen.
Att vakna i en ensam säng, gång på gång.
Inga mysiga sms, ingen som ringer.
Ingen som finns där när man behöver stödet.
En axel man kan luta sig emot.
Känns fullständigt tomt.
Jag känner saknad.
Och jag gnäller, att det e synd om mig.
Vilket det i själva verket inte är.
För jag vet andra som har det värre.
Men att gå från att ha så mycket, till ingenting, gör ont.
Och det gör fan inte saken bättre att han hör av sig.
Fan va det känns som om att det e jag som har blivit dumpad nu.
Så fucking patetisk alltså.
Visst, jag har mina vänner.
Men, senaste så har alltid mina vänner jobbat eller haft annat att göra när jag vill eller behöver stödet.
Att tex bara umgås eller chilla, eller vad som.
Jag går om ALLA känns det som.
Och jag har slutat höra av mig så mkt till folk som heller inte hör av sig till mig.
Har väl dessutom betett mig dåligt inför många på tex jobb och vänner senaste utan att bry mig.
Men har inte orkat. Så, ifall ni läser så e det "No hard feelings".
Just nu är det ljust ute. Klockan är nu 20.16, det är tisdag kväll.
Och jag ska typ gå och lägga mig nu.
I fullt solsken. Jo säkert. Lycka till.
Man får träna bort sin ångest.
Fast idag fick jag nog.
Har känt hosta och känt mig krasslig och haft ont i magen.
Ändå skulle jag tvinga mig att träna. det räckte med en halvtimme sen va jag död.
Sket i allt och gick och handlade mat på Malmborgs istället.
Hem och laga. och nu sitter jag här, frysandes med mina fötter.
Om man bara fick hånglat lite?
Nej, men nuförtiden så tror ALLA att man e intresserad.
NAAAAAAJ.... jag vill bara hååååånglaaaa lite, vaffan e problemet!!!
Alarmet ringer kl 04.00.
Pustar ut. Gör mig i ordning.
Beger mig till centralen,.
Märker att cykeln står kvar där sen i lördagsnatt. (Ännu mer pust)
Känner mig relativt pigg.
Segheten kommer på tåget på väg in.
Vaknade på helt fel sida.
Och ont i magen.
Grinig o sur, men egentligen bara alldeles ensam o ledsen.
Att vakna i en ensam säng, gång på gång.
Inga mysiga sms, ingen som ringer.
Ingen som finns där när man behöver stödet.
En axel man kan luta sig emot.
Känns fullständigt tomt.
Jag känner saknad.
Och jag gnäller, att det e synd om mig.
Vilket det i själva verket inte är.
För jag vet andra som har det värre.
Men att gå från att ha så mycket, till ingenting, gör ont.
Och det gör fan inte saken bättre att han hör av sig.
Fan va det känns som om att det e jag som har blivit dumpad nu.
Så fucking patetisk alltså.
Visst, jag har mina vänner.
Men, senaste så har alltid mina vänner jobbat eller haft annat att göra när jag vill eller behöver stödet.
Att tex bara umgås eller chilla, eller vad som.
Jag går om ALLA känns det som.
Och jag har slutat höra av mig så mkt till folk som heller inte hör av sig till mig.
Har väl dessutom betett mig dåligt inför många på tex jobb och vänner senaste utan att bry mig.
Men har inte orkat. Så, ifall ni läser så e det "No hard feelings".
Just nu är det ljust ute. Klockan är nu 20.16, det är tisdag kväll.
Och jag ska typ gå och lägga mig nu.
I fullt solsken. Jo säkert. Lycka till.
Man får träna bort sin ångest.
Fast idag fick jag nog.
Har känt hosta och känt mig krasslig och haft ont i magen.
Ändå skulle jag tvinga mig att träna. det räckte med en halvtimme sen va jag död.
Sket i allt och gick och handlade mat på Malmborgs istället.
Hem och laga. och nu sitter jag här, frysandes med mina fötter.
Om man bara fick hånglat lite?
Nej, men nuförtiden så tror ALLA att man e intresserad.
NAAAAAAJ.... jag vill bara hååååånglaaaa lite, vaffan e problemet!!!
Kommentarer
Postat av: Mamma Mu
Jag blev så berörd av det du skrev här så tårarna kom...du är inte ensam gumman att känna det så.
Vet du att i just Malmö bor det flest singlar i HELA Sverige? Ändå vaknar man ensam morgon efter morgon...(om jag inte räknar katterna då..haha!)
Dina STARKA ord:
"Att vakna i en ensam säng, gång på gång.
Inga mysiga sms, ingen som ringer.
Ingen som finns där när man behöver stödet.
En axel man kan luta sig emot.
Känns fullständigt tomt.
Jag känner saknad.
Och jag gnäller, att det e synd om mig.
Vilket det i själva verket inte är.
För jag vet andra som har det värre."
Snyft.
Trackback
