ૐ It's just me ☼ Lee Lee ૐ ☮ ♥

Julen Julen Julen...

JAG HATAR JULEN!!
Den ska vara så speciell och man ska fira den med sina nära och kära och
alla jävla familje medlemmar och tillhörande släkter.
Och vem köper värst jul klappar? Och så ska man ha fina kläder etc.
Det är just därför jag hatar julen. Jag mår psykiskt dåligt.

Jag har nästan börjat gråta 4 ggr under 2 dagar jag firat jul detta året.
Jag känner mig fruktansvärt ensam.
Det är ingen som har märkt det men jag försöker att inte visa något.
Jag är allmänt nere just nu och det gör ju inte saken bättre att man inte känner sig hemma
i "sin egen familj" längre.. eller ena delen av familjen...
Kände mig bara Utanför och fullständigt värdelös.
Alla ska vara så glada och allt ska vara perfekt. Det får mig att vilja spy.

Ibland undrar jag om jag hör hemma i någon familj över huvudtaget. Jag är ju ändå Lee.
Jag klara mig väl, Jag står ju ut. jag bryr ju mig ändå inte.
Jag är ju allas svarta får. Eller så känner jag mig som iaf.
Jo tjena...

Allt handlar väl inte om julklappar. men i vissa fall så gör det de för mig....
Att inte en enda människa mer än Miche faktiskt, 
har frågat mig detta året om vad jag önskar mig i julklapp,
inte min familj .... ingen!! Svider lite, och får man något man önskat sig?
Jo en sak har jag fått rätt, en datorväska, men jag kan inte säga annat än att det är svårt.
Jo det e klart att det e sjukt svårt, men känner ens familj
en liiiiite så kan man väl åtminstone ANA?

Jag sitter just nu hemma, kom nyss hemifrån Pappa där jag fira jul.
Jag har ovanligtvis inte druckit något.
Med tanke på att jag ska jobba kl 06 imorgon. Upp kl 04 då.
Jag har nästan inte sagt ett enda ord på hela kvällen
men det var ingen som verkade bry sig om jag pratade eller inte.

Jag saknar faktiskt Lasse,
jag vill bara att han ska komma hem så man kan känna liiiite kärlek åtminstone.
Och jag vet att jag har varit sjukt trött på Lasse sista tiden och
att jag velat fram och tillbaka och giddrat.
Men fuck vad jag verkligen behöver en riktig vän i vått och torrt nu....

Anna e ju heller inte här direkt,
och hur många vänner som än hör av sig till mig kan nog inte förstå mig.
Hur många som än finns där för mig av mina vänner,
som jag kan prata med när jag mår dåligt osv, kan jag inte "be om" att vara vid min sida.
Jag ber dessutom aldrig efter någons närhet, det får mina vänner visa själv.
Jag e stark nog och klara mig ändå.
Men jag måste nog bara vara själv, Ibland kan det nog bara bli för mycket.

Mina käkar skakar och jag får kramp i ansiktet.
Näsan börjar snörvla och jag känner att ögonen blir allt fuktigare och fuktigare...
Tårarna rinner ner längs min kind och jag vill bara krypa ihop i ett hörn.
Ligga där tills allt har gått över, men jag vet inte vad det e som ska gå över. Min känsla.

Av att aldrig höra hemma någonstans... Tomhet.  Ensamhet.
Det enda jag gör är att tycka synd om mig själv.
Jag torkar mina tårar och tar mig i kragen och daskar till mig själv.
Ibland känns det som om jag inte hör hemma i detta livet.
Jag är så trött på allt, jag vill göra nya saker. Jag är en rebell!

Men sen återkom ångesten... drog ner mig i det mörka hörnet igen och nu sitter jag här.
Vet varken in eller ut. Jag behöver närhet. Jag vill ju inte vara själv.
Lasse, vart e min Lasse...??

Och där kom tårarna igen.... Det finns ingen annan som får min kärlek än du.
Och det är nog ingen annan än du som förstår sig på den heller...