Kär?
2 april.
Igår hade jag bott i min lägenhet i ett år!
Förra året va en början på ett helt nytt liv för mig.
Det kändes verkligen som om jag hittade mig själv igenom att flytta dit.
Om man bara hade kunnat känna så hela tiden?
Det har gått ett år nu och jag börjar bli trött igen.
Jag e lost i mig själv.
Men det är 20 gånger bättre nu än förut ändå.
Innan bodde jag hos min farmor, från inget jobb till uselt jobb,
förhållande var fel. (Förlåt om du läser)
Allt i min närvaro var bara så negativ kändes det som.
Nu känns allt bara så rätt!
kanske var det för att jag mognade på ett helt annat sätt
när jag flyttade och skaffade "ett eget liv" lixom?
Jag har ju aldrig bott HELT och hållet själv tidigare.
Nu har jag katt och ett sjukt bra förhållande och jag är
FORTFARANDE kär upp över öronen.
Så, ja... jag mår bra för en gångs skull!
Nu vill jag hitta en ny lya som jag kan inreda och smycka ut med mig själv och mitt liv.
I går kväll låg jag och höll om Lasse medans han låg och läste en bok innan han skulle sova.
Det var underbart skönt att bara ligga med armen
runt honom och har nog aldrig känt mig så trygg.
Frågade honom om han fortfarande var "nykär".
Har märkt på honom att han faktiskt inte verkar vara det längre men frågar ändå.
Fick ett svar: Ööh, När vet man det? och hur typ?
Ja, den frågan poppa upp i mitt huve många gånger innan jag somnade.
Hur vet man verkligen?
Nykär e man väl bara i början?
Typ de första 2-3 månaderna och sen går det lixom "över" till att bara vara kär?
Eller????
Jag tror att man bara känner det och bara vet det.
Frågar man frågan så är man inte nykär längre.
Alltså va han inte det =(
Eller så kan det vara så att man aldrig varit kär förut och inte vet hur det känns?
Det kan vara få man varit kära i och vet inte skillnaden på nykär och kär......
Eller TÄNK så e han inte kär alls?
Hoppas verkligen han e det, annars e det bull för mig :(
Man KAN ju faktiskt inbilla sig att man är kär,
man blir kär i själva känslan av att vara kär och inte i personen i fråga.
Du kan älska personen som hon/han är,
men med tiden så märker man att det inte är äkta kärlek.
Sånt märker man!
Då allt bara blir jobbigare, jobbigare och TRÅKIGARE!?
Nä, lite pirr i magen, saknad, trygghet, och säkerhet och mkt kärlek o respekt!
Det betyder nog att man är kär? Eller va säger ni?
Jag är fortfarande nykär efter 6 mån och det bara vet jag!
Jag känner det i hela kroppen, bara jag ska säga hejdå till honom,
bestämma oss för att träffas, om vi bråkare, busar, eller bara ligger
och håller om varandra i soffan tex.
Det finns en BRA känsla i magen på mig.
Den surrar omkring där om jag bara hör hans namn, får ett sms eller annat.
Och sen finns där den DÅLIGA känslan, som känns som om någomn tar och vrider
upp och ner på allt mitt innehåll i magen.
Alla är ju olika, men att bara ligga nära min Lasse får mig att få ett kärleksrus i hela kroppen.
Jag har aldrig någonsin känt så här för någon tidigare
och jag hoppas att det håller i sig jätte länge.
Han får mig ett leé!
Sen vet jag inte heller om det har med någon sorts mognad att göra att ma känner så här,
när man blir mer självsäker, har provat på både det ena och det andra,
vet vad man vill med livet (typ).
Trött på singel livet och man hittar annat som intresserar en istället.
Och frågan surrar: Har jag hittat rätt? Man vet aldrig!
Man får ju faktiskt chansa på den frågan,
för man måste ju ändå ge alla man träffar en chans,
kan ju inte sitta och stänga in sig bara för att man tex:
Blivit sviken, bedragen eller nått annat tidigare. GÅR INTE!! FY!!
Jag kan inte annat än att säga att jag är super duper kär och har
världens underbaraste pojkvän som jag älskar,
trots att han driver med mig så mycket som han gör. klart jag gillar det.... :)
