Hur svårt kan det va?
Att det är ok att man mår skit ibland är väl inte många som säger att dom gör.
Alla alltid låtsas att allting är jätte bra och många målar upp fina fasader.
Men det är faktiskt ok att må dåligt.
Man måste kunna må dåligt för att kunna se vad som är bra.
Man måste kunna nå botten för att kunna nå toppen.
Jag döljer aldrig någonting.
Jag kan vara ärlig och säga att jag inte mått bra på ett tag.
Men jag är inte den som bara skriver någonting när allt bara är ok.
Jag är som vilken människa som helst och jag mår oftast bra,
men även jag mår dåligt ibland.
Det har väl pågått till och från sedan november.
Jag stoltserar heller inte med det.
Jag vill inte ha ömkan utav någon annan och att någon ska tycka synd om mig.
Det som hjälper mig oftast är att skriva.
Jag skriver av mina känslor och lättar hjärtat en hel del faktiskt.
Just nu är det mest för mitt förra förhållande.
Det är oftast sånt som får mig att må dåligt,
då jag gång på gång alltid lägger så oerhört mycket energi på det.
För att jag alltid har så extremt många känslor.
Vilket resulterar att jag oftast glömmer bort mig själv.
I detta fallet så har det spårat ur totalt och det känns dramatiskt, vilket jag hatar.
Det är inte jag!!! Jag är alltid glad och ser positivt på saker och ting.
Jag hatar att bråka och jag hatar att vara irriterad på någon och det sprider bara negativ energi.
Jag hatar när folk är oärliga och inte berättar HELA sanningen.
Detta sårar mig mer än någonting annat, när folk säger en sak och gör en annan.
Då förtjänar du inte min vänskap längre.
Mina vänner är ärliga!
Men allt detta kommer att gå över, det vet jag.
Ibland blir man bara så besviken på människor som visar en så bra sida av sig själv,
som aldrig skulle kunnat jämföras med någon annan.
Så mycket kärlek och så mycket känslor som bara försvann... PUFF!
Och plötsligt visar sig denna att vara exakt likadan som alla andra.
Men, alla människor har två sidor...
Jag trodde bara aldrig att jag skulle få se den sidan av denna människan.
I mina ögon var han perfekt.
Men jag är alltid dum och blond och ser alltid det bästa i alla,
alltså lär jag mig aldrig att INGEN är perfekt.
Bilden sprack och jag är bara besviken och ledsen.
Nu är där bara en väldigt ignorant människa som inte ens hälsar på mig och har
stängt av allt som har med mig att göra och det känns som om att allt som fanns,
aldrig någonsin har funnits.
Jag kan inte förstå att man kan vara så kall.
Inte ens JAG har någonsin lyckats att vara så kall.
Men jag tycker synd om honom, det kan ju inte vara bra att hålla saker inom sig sådär.
Nu har jag sagt mitt.
Sen SKITER jag fullständigt i om vem som läser detta och vad det kommer till att ge för konsekvenser.
Jag är ÄRLIG och lättar mitt hjärta i min blogg.
Känslor är inte alltid lätt, men hellre att ha dom och att bli sårad än att aldrig kunna känna några känslor.
Jag kommer ALDRIG till att stänga av och vara sådär kall.
ALDRIG.
Länge leve kärleken.
Kommentarer
Postat av: felicia - fotokobran
varför började du blogga? :)
http://fotokobran.se/2012/may/dagens-fraga.html#comment
Trackback
