ૐ It's just me ☼ Lee Lee ૐ ☮ ♥

Jag vet inte vart jag ska börja min mening... Känner mig tom på något sätt.
Det känns ihåligt, ensamt och fruktansvärt sårande.
Jag känner att jag kunnat tala om vad som helst för denna person.
Varit vänner och kunnat stötta varandra.
Men skenet kan verkligen bedra. Stort.
Jag trodde jag hade en tvätt äkta vän, men ännu en gång blev jag sviken.
Men det va ju det du sa till mig, du behöver bli ordentligt sviken för att ha det bra sen.
Men det är ju inget ovanligt, sånt händer ju mig varje dag.
När jag väl lägger manken till att bry mig om en människa,
och försöker göra allt för dess vänskap (vilket inte jag gör med många i mitt liv)
Så går det praktiskt taget åt helvete.
Stick kniven rakt in i bröstet på mig och vrid om hårt, snälla.
Jag vill att det ska göra lite mer ont.
Ignorera mig, och låtsas som ingenting.
Det är det värsta du kan göra mot mig, jag hatar det, hatar det, hatar det...
Jag kommer fan inte krypandes fler gånger. ALDRIG!!!
JAG HAAATAR DE!! (Tack dessutom MA som påpeka det)
Klart jag kan ha många vänskaper, men inte många som vet så mycket....
Jag hatar dig så jävla mycket för att jag innerst inne älskar dig som fan.
Tyvärr. Men jag pissar på detta nu.
Det är inte lönt.
Ännu en äkta vän till spillo.
Och så blir det till en ny ytlig ....

Äkta vänskap finns nog inte längre.